Som jag så många gånger skrivit så är vi fortfarande fast i denna bristande sovbubblan. Sömbristen är så total och brutal, det är inte längre bara en trötthet för mig utan har nu också gått över till kroppsliga besvär. Att min kropp nästan konstant värker, hur mina armar & händer darrar, mina ögon har tappat balansen och i vissa stunder så slås ögonen ut, som att jag tappar synen för en stund. Oerhört obehagligt. Att få ihop en fungerande vardag, vara skarp på jobbet, en lekfull mamma, fru, vän ect ect livet... Det känns typ omöjligt. Det är så krävande och kvävande.

 

Mitt i allt så känner jag mig ändå som en trött lycklig själ. Dem dära pluttarna ger ju som tur är mycket mer än dem tar. Hilda har börjat prata mycket mer. Det var nästan som att allt bara släppte en dag förra veckan och det bara flöddar på. SÅ kul. Och Selma & Hilda leker så fint ihop, oftast. Så roligt att se dem tillsammans, man blir så varm i hjärtat!