Solen sken utanför fönstret precis lika starkt som den gör över Stockholm idag. Det var utan tvekan årets varmaste dag, so far. Min mage pirrade och jag var helt upp i varv. Vi fixade till oss det sista innan vi gick ut till taxin som stod redo och väntade på oss. Vi var så nervösa och ivriga, bara skrattade oss nervöst igenom taxiresan fram till BB. Väl på plats fick vi ett rum, ombyte och lite instruktioner. Dagen var här. 2014 04 25. 

Planerat kejsarsnitt. Kom in i operationsrummet, och i samma stund så bara vek mina ben sig. Jag fick nog en smärre chock när jag såg rummet, såg alla människor och insåg hur stor operation det faktiskt var. Det var minst tio personer, läkare & sjuksköterskor i rummet. Till min brits som stod mitt i det stora kala rummet fanns det massa sladdar och maskiner. Jag minns hur mina knä bara börjdes och jag att jag för en sekund tapade andan i ren stress om vad som skulle ske, att man ska öppna magen. Alla tog i hand med mig och jag minns att jag inte överhuvudtaget kunde uppfatta någonting. Jag fick typ en blackout av alla människor. 

Operationen i sig tog inte många minuter, knappt en kvart. Plötsligt var hon här. Samuel klippte navelsträngen och dem la henne på mitt bröst. Men lika snabbt som dem la nere henne så ändrades hennes hudfärg och hon blev alldeles blå, alltså helt blå, overkligt blå. Jag han inte reagera innan läkarna tog henne och sprang iväg med henne. Samuel följde med. En sjuksköterska stannade hos mig. Någon annan sydde klart mitt snitt. Jag minns att jag frågade oroat om hur det gick och jag bara fick tillbaka "men Samuel är ju med". Vad spelar det för roll om hon dör tänkte jag. Tiden stod som stilla. Kändes som en evighet. Jag han komma till ett nytt övervakningsrum (efter ett kejsarsnitt ligger man alltid på övervakning) Tills slut kom dem till oss. Hon hade sladdar runt sig. Mätare som tickade. Men var inte längre lika blå. Dem sa att hon var i fortsatt dåligt skick, men att dem kunde övervaka henne tillsammans med mig. Eftersom läget var kritiskt så skulle 3 läkare vara med max 1 meters avstånd från henne några timmar framåt. 

Dem la ner henne på mitt bröst och i samma stund så förändrades mätaren runt hennes lilla handled, på bara några sekunder så gick den från totalt värdelöst upp till 100. Både läkarna och sjuksköterskorna stod och gapade. Dem var helt paffa. Likaså vi. Det var verkligen en så magisk känsla. Att hon var hemma. Vår älskade lilla Selma.

Sen den dagen har hon bjudit oss på en gläjde som jag önskar alla får uppleva. Hon är verkligen levnadsglad. Hon är snäll, omtänksam, hjälpsam och framför allt, kanske hennes starkaste egenskap om ni frågar mig, så är hon så rolig. Hon är så komisk. Har en sådan humor så jag storknar. Jag älskar hennes skämt. Hur hon i så liten ålder kan skämta på ett så vuxet sätt. Hurra för vår Selma!