En tidig morgon för fyra år sedan hoppade jag och Samuel ur taxin som två fnittriga nykära fjortisar, och rullade in med bb väskan på förlossningen på Sophiahemmet. Det planerade kejsarsnittet stod för stapeln. Det var en så surrealistiskt känsla att stisa runt där och förbereda sig.

När vi väl kom in i operationsrummet så minns jag hur mitt fnittriga jag försvann på sekunden och hur mina knä veck sig, jag iprincip tappa orken om mig själv när jag såg rummet. Jag var inte beredd på att det skulle stå 12 sjuksyrror/läkare där, att det skulle vara så många maskiner, sladdar ect ect. Jag fick nog en smärre chock där och då om hur stor operation det faktiskt är. Men man öppnar ju trots allt upp magen så....

Jag minns så väl känslan, hur, från den dagen, som mitt hjärta öppnade sig på ett nytt sätt. Hur sårbar man blivit. Hur känslig. Hur stort det var när hon kom till oss. När dem lyfte upp henne på bröstet och jag för första gången fick andas med henne. Obeskrivligt. Lika obeskrivlig var känslan när hon bara efter en knapp minut blev alldeles blå. När läkarna tog henne. Sprang iväg med henne. Den ovisshet. En frukansvärd känslan. Fruktansvärt. Det skär i mitt hjärta av att tänka tillbaka på det. 

Jag byter tanke och skjuter fram klockan till när vi var återförenade. Med två sjuksyrror som övervakade oss i tre timmar med mindre än en meters avstånd. Spelade ingen roll. Vi såg dem inte. Vi var så förtrollade. Hon var magisk. Vi kunde inte sluta stirra på henne. Hon var det vackraste vi någonsin sett. Helt obeskrivligt.

Kroppen fylls med varme av att tänka tillbaka på dagen. Dagen för fyra år sedan när livet fick en ny mening. Vår älskade Selma kom till oss. Hon är så rolig och komisk. Hon är helt enkelt bara bäst. Galet så mycket man kan älska någon!