HIGH NEED BABY

Jag vet egentligen inte riktigt hur mycket jag har skrivit här i bloggen om vår lilla älsklingsplutt, Hilda? Om hur hon är och hur vi har det. Hon är ju vår virvelvind. Hon är motsatsen till vad Selma var när hon var liten - om en sak gemensamt - ALDRIG (!) sova. Selma var alltid glad. Även om hon också hade lite elände i livet, så som kolik.. inte alltid en dans på rosor. Men hon log där emellan sina skrik av smärta. För det var ju faktiskt av en anleding hon var ledsen då. Med Hilda är det lite tvärtom. Sedan dag ett har hon var missnöjd. Gnäll, gråt och panikskrik avlöser varandra. Alltid, sen dag ett. Fast det egentligen inte borde finnas något att klaga på. Jag minns en period för ungefär ett år sedan.. hon log inte på flera månader!

Det går nog inte att förklara hur påfrestande det är. Kanske så reagerar vissa av mina vänner som tycker att jag överdriver. Att dem sett henne när hon inte bara varit ledsen. Min följdfråga på det är om jag bar henne istället? Japp, ja, troligen. Alltid bli buren om Hilda får välja. Men hur krävande är det att alltid gå runt att bära en snart tvååring? Att laga mat, diska, fixa, klä sig, sminka sig... ect. Pjuh, så kämpigt. Att leva med ett konstant gnäll i örat kombinerat med att typ aldrig få sova någonting... Går. ej. förklara. hur. jobbigt!

Hilda är helt klart en High need baby, HNB som det förkortas. Ingen diagnos mer ett begrepp. HÄR kan ni läsa mer om de främsta punkter. Detta begränsar vårt liv något oerhört. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sådan mamma som står över att göra saker pga barnen. Men ALLT är projekt för oss.. Allt. Att ta sig någonstans är mer kaos än vad som kan förklaras. ..


Så i tisdags när Selma hade skadat sig och behövde gå till tandläkaren. Kommer dit (samtidigt som Samuel är påväg men sitter fast i trafiken) & Hilda går bananaz. Gånger sjuhundra. Det var kaos. Hon var kaos. Samtidigt ligger min Selma där på en brits och blir undersökt, och jag kan inte hålla henne i handen. Jag måste springa efter Hilda som annars tar i sönder saker där i undersökningsrummet. 
 

Det beslutas samtidigt som jag springer runt där och svettas att tanden måste dras ut. Hon får en första bedövningsspruta i munnen, utan att hålla i min hand. Hon bara ligger där helt lugn och duktig. Medans Hilda agerar i den totala motsatsen.

Det gör ont i mitt hjärta när hon ligger där och får spruta efter spruta utan att hålla i min hand. Lagom tills den femte och sista bedövningssprutan gavs så kom äntligen Sara som kunde ta hem Hilda så att jag äntligen kunde få hålla om Selma. Jag är så tacksam att tandläkarna var så duktiga och proffsiga som fick Selma att känna sig så trygg med dem. Hon var så duktig. Men det gör fortfarande ont i mitt hjärta att jag inte fick hålla i hennes hand från början. När kampen om utdragningen började så hade Samuel också kommit fram så vi båda fick hålla om henne i alla fall ♥

Livets älsklingar. 

 


Mobilinlägg | |
Upp