Det kniper sig i magen. Vrider sig. Smärtar. Själen svävar. Jag åker tillbaka till tiden då allt skedde på en och samma gång. Hur mina föräldrar skilde sig. Min värsta mardröm. HA! Trodde jag. Men där och då var det så. Det jag inte visste var att jag inom ett år skulle gå igenom så mycket mer. Att en person skulle tvinga sig på mig. Slita i sönder mitt ytter och inre. Själa min själ för evigt. Att äckla ihjäl mig för evigt. Få mig att känna ett hat som jag inte visste fanns. Att en annan person skulle ta min systers liv. Ta rätten i sina egna händer och ta henne ifrån oss. Från mig. Min syster. Min älskade storasyster. Hon som var så överdrivet snäll mot mig. Trots att jag inte alltid var detsamma mot henne. Hon som skydda mig vid fler tillfälle än jag kan räkna till. Hon som tyckte det var viktigast att vi andra hade det bra. Det är inte bara ord, det var verkligen så. Hon brydde sig för mycket. Hon hjälpte mig för mycket. Jag har fått bearbeta det mycket sen hon lämnade oss. Älskade älskade Jessica. 

 

Tårarna rinner i floder. Jag kan inte härja mig. Tänker tillbaka på hur livet var då. Så mycket saker som skedde. Under all yta. Det är så skrämade att tänka på. Jag kan inte förstå allt jag varit med om. Det känns nästan som ett annat liv. Jag var så vilsen i livet. I allt som skedde. Jag är glad att jag klarat mig ut ur allt på sitt viss. Att jag överlevt så många saker. Ibland undrar jag hur. Det känns som jag gjort ett mega hopp till vart jag är idag. Jag är så glad att jag är här. Men jag saknar henne så. Hjälp vad jag saknar henne. Snälla, omtänksamma, lekfulla och tokiga Jessica. Vet att hon och Samuel skulle gå ihop som handen i handsken. Att hon skulle leka med kidsen non-stop. Som hon alltid gjorde när det fanns barn i närheten. Fan, vad ledsen jag är att hon aldrig får träffa mina barn. Att hon aldrig fick barn. Allt hon missa. Åhhh.. mitt hjärta brister. Hon var värd så mycket mer. Jag önskar att så många saker blivit annorlunda. Jag önskar att jag varit äldre. Att jag varit klokare. Att jag kunde förstå bättre. 

 

Det har verkligen tagit mig lång tid, men nu känner jag mig lycklig i livet. Änligen. Men det kommer för evigt finnas en stor tomhet inom mig. Tomhet av sorg. Sorg för allt som skett. Sorg för saknade av Jessica. Den tomheten kommer jag behöva leva med. Kommer föralltid behöva ha dessa dagar då jag fulgråter hysteriskt i den galna saknaden som jag känner. 

Livet va.